Carenholm

Vilse i politiken

Publicerad: 2013-05-07

Jag ser ett inslag på Rapport som handlar om en ny undersökning som visar att Sverige har de i särklass högsta kostnaderna för bostadsbyggande i Europa. Inget nytt. Samtidigt konstateras i inslaget att de stora bostadsbyggarna håller volymerna nere för att kunna hålla prisbilden uppe. Inte heller något nytt.

Denna självklara marknadsekonomiska grundregel kommer dock tydligen som en stor överraskning för de journalister som gjort inslaget. Byggföretagens agerande får också något omoraliskt över sig när så många människor står utanför bostadsmarknaden och få har råd att köpa de nyproducerade bostäder som visas i inslaget.

Ingen större journalistisk bragd så långt. Och inte blev det bättre av den intervju med bostadsminister Stefan Attefall som följde i inslaget. Ministern var bekymrad. Ordet bekymrad har fått en intressant ny politisk innebörd. Bekymrad betyder numera: ”jag vet inte vad vi kan göra åt det här, jag har ingen lösning och sannolikt kan vi i inte göra något åt det här”.

Ordet bekymrad har sedan länge mist sin traditionella innebörd, nämligen: ”det är uppenbart att vi måste göra något åt detta och det tänker vi också göra.” Idag är bekymrad ett sådant där politiskt rökridå-ord.

Det fungerade. För efter inslaget kan inte någon ha blivit klokare på hur svensk bostadsmarknad fungerar och varför inte någon har intresse eller förmåga att göra något åt marknadens alla grasserande sjukdomar och allmänna dysfunktionalitet.

Ministern kan inte kritisera marknaden eftersom den lever helt enligt regelboken, det vill säga bygg det du tjänar mest pengar på. Inte heller kan ministern försöka sig på att göra ingrepp i marknaden eller på annat sätt reglera den eftersom det vore att göra våld på den heligaste av alla heliga principer i regeringskansliet.

Samtidigt måste ministern visa dådkraft och har därför tillsatt ett närmast oräkneligt antal utredningar med syftet att snabba på och förenkla bostadsbyggandet. Så länge obalanserna kvarstår på den sjuka bostadsmarknaden (vilket de kommer att göra i minst två decennier till) kommer dock dessa åtgärder snarast att bli verkningslösa eftersom de aktörer som idag lever utmärkt på obalanserna knappast kommer hitta fram till något slags nytt samhällsansvar och plötsligt börja bygga mycket mer. Det är nämligen inte deras uppgift på den marknad de verkar.

En bil kostar ungefär lika mycket i hela landet, ett kylskåp likaså. En bostadsrätt kostar 60 000 kronor per kvadratmeter i Stockholm, 40 000 i Göteborg, 20 000 i Malmö och högst 2 000 kronor i Karlskoga (drygt 20 mil från Stockholm). Det man får betala för en tvårummare i Stockholm räcker till 30 lägenheter i Karlskoga.

Det vet bostadsbyggarna i Stockholm och de vill inte ha prisnivåer som i Göteborg och Malmö, för att inte tala om Karlskoga. Och ministern vet att byggarna vet. Men vet journalisterna? Och är de intresserade av att grundligt belysa förhållandena på bostadsmarknaden? Eller är det ett dagsscoop bland alla andra? Och vill man analysera det nypolitiska ordet bekymrad?

Staffan Carenholm