Usch, nya ritningar nu igen!

Publicerad: 2013-08-16

Den av regeringen tillsatta byggkravsutredningen vill sätta stopp för kommunala särkrav när det gäller bostadsbyggandet.

Kommunala särkrav anses vara ett hinder för industriellt byggande. Det menar de större byggbolagen som länge tryckt på i frågan.

Andra, främst de flesta kommuner och deras intresseorganisation, Sveriges Kommuner och Landsting, är av en annan uppfattning och protesterar högljutt mot vad de uppfattar som ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt.

Det är framför allt ett eventuellt stopp för kommunernas rätt att ställa egna miljökrav som har fått känslorna att svalla. Kommunerna värnar rätten att få vara miljömässigt förebildliga och anser dessutom att förbud mot högre miljöambitioner än snittet kommer att hämma teknikutvecklingen och även verka konkurrenshämmande inom byggsektorn.

Mot detta står byggföretagens uppfattning att särkrav och olika ambitioner hos kommunerna ökar byggkostnaderna. Det är rimligt att anta att det kan vara så, men det är knappast bevisat.

Och även om, som Boverket påstår, en jämnstruken kravnivå på byggandet skulle kunna minska kostnaderna med 10-15 procent är det i sig en ointressant uppgift. Det enda intressanta är vad en sådan antagen lägre byggkostnad leder till.

Det är verkligen heller inte bevisat att nivellerad kravnivå skulle få byggföretagen att öka sitt bostadsbyggande. Byggarna är kommersiella aktörer som inte vill äventyra lönsamheten genom att bygga påtagligt mer. Att öka takten och snabbare bygga bort den angenäma överefterfrågan som gäller både idag och för många år framöver är framstår inte som särskilt affärsmässigt förnuftigt.

Ännu längre från att vara bevisat är antagandet att lägre byggkostnader skulle kunna ge lägre priser för de boende. Att det eventuellt går att kapa kostnader i byggproduktionen är ingen garanti för att produkten blir billigare för bostadsköpare och för hyresgäster. Vem som till slut kommer att få glädja sig åt en eventuellt lägre produktionskostnad finns det, föga förvånande, högst olika uppfattningar om. Själv är jag lite för gammal för att tro på att lägre produktionskostnader i första hand kommer de boende till godo.

Att så lite har letts i bevis, samtidigt som det tycks, anses och hävdas, är vad som gör tonläget så högt i debatten om byggkravsutredningen. Bostadsbyggandet kräver samförstånd och samarbete mellan statsmakten, kommunerna och marknaden. När nu två av intressenterna inleder med att slå den tredje, får man nog konstatera att man åter valt väg in i en återvändsgränd.

Det intressanta är att byggarna helt och fullt ser sin bostadsbyggande verksamhet som en industriell produktion och då en alltmer likriktad sådan. Inom all annan kvalificerad industriell produktion måste man idag vara lyhörd för alltmer differentierande avnämar- och konsumentkrav. Produkter förfinas hela tiden och sortiment breddas för att passa olika behov och önskemål. Samtidigt tycks byggbolagen frestade att slå in på en Trabantväg, en historiskt väldigt väldokumenterad återvändsgränd.

Att bygga bostäder idag handlar om utveckling av och anpassning till allt mer komplexa stadsbyggnadsmässiga förutsättningar. Verkligheten ropar på allt utom ett mer standardiserat byggande. Framtiden kräver något helt annat än att det byggs alltmer likriktat i allt fler sammanhang.

Jag läser i Dagens Industri att Mats Paulsson i Peab säger: ”Kan vi seriebygga, då kan vi få ned kostnaderna. Men varje gång är det nya ritningar och nya processer. I stället för att använda samma processer från jobb till jobb. Kommun till kommun.”

Jag tänker 70-tal och får associationer till Konsums försök att få oss att använda tandkrämen Tandkräm, dricka kaffet Kaffe och äta makaronerna Makaroner.

Konsum fick en gång i tiden ge upp sitt blåvita bassortiment. Det funkade inte. Människor behöver någonstans att bo men också tandkräm, kaffe och makaroner, men vill samtidigt ha variation och valfrihet. Det gäller på bostadsmarknaden också.