Carenholm

Dragkampen

Publicerad: 2013-11-16

Det senaste året har jag samlat på pressklipp om bostadsbyggande och bostadsmarknad. Högen med artiklar har vuxit bortom all kontroll. Det skrivs om bostadsfrågorna som aldrig förr. I olika debattartiklar skyfflas ansvaret för den dysfunktionella bostadsmarknaden än hit, än dit. Regeringen och de stora bostadsbyggarna lägger ansvaret på kommunernas planprocesser och mångfalden av olikartade regler. Kommunerna försvarar sig och säger att byggbolagen inte utnyttjar de många byggrätter som ges. Man bygger bara i den takt som gör det möjligt att leva upp till sina höga avkastningskrav. Och de är höga, 20 %, något som Stellan Lundström nyligen kallade horribelt.

Boverket har nyligen pekat på hyresregleringen som en avgörande förklaring till att flyttkedjorna inte fungerar på bostadsmarknaden. Inlåsningseffekter hindrar det som borde vara normal rörlighet. Det är i sig inget nytt konstaterande. Assar Lindbeck hävdade detsamma redan för 50 år sedan.

De politiska partierna vägrar att kapa några av bostadsmarknadens gordiska knutar. Det vore politiskt självmord att ett år före valet röra i de regler för fastighetsbeskattning och ränteavdrag som människor anpassat sin privatekonomi efter. Inget kommer alltså att hända, inte före valet och sannolikt inte heller efter. Politiken är handlingsförlamad och vågar bara röra vad som står närmast när man öppnar kylskåpsdörren. Där bakom samlas allt som borde tas om hand, men som i stället skyfflas allt längre in, där det kan döljas en tid men så småningom börjar lukta.

Det enda man förmår göra är att bolla med illa underbyggda luftsiffror om hur mycket som kan byggas om det ena eller det andra förändras. Regeringen tror inte ett ögonblick på att nybyggandet kommer att öka markant till följd av snabbare planprocesser och harmoniserad kravnivå när det exempelvis gäller energiförbrukning. Ändå driver man på för att gå storbyggarna till mötes. Orsaken? Ja, man vill väl visa på någon slags dådkraft och därmed dölja att man inte vill ta i bostadsfrågorna ens med tång.

Trängda kommunalpolitiker, som i Stockholm, skickar ut famösa luftballonger. I juni påstod Stockholms finansborgarråd i DN att en tunnelbana till Nacka skulle möjliggöra byggandet av 100 000 nya bostäder, en siffra helt gripen ur luften. Nyligen läste vi på annonser i tunnelbanan att Stockholm snart får 6 000 nya studentbostäder. Ordet snart visar sig ha fått en ny innebörd. Snart innebär numera en tidsrymd på 10-12 år.

För lite av debatten handlar om hur den befintliga bostadsmarknaden fungerar. Och för mycket av debatten när det gäller nybyggandet handlar om hur man kan bygga snabbare, enklare och billigare.

För lite handlar om hur man bygger stad och med kvalitet. Men det finns intressanta motkrafter som växer sig allt starkare. Under en tid har jag lyssnat in hur några tillväxtkommuner försöker hantera sitt bostadsbyggande. Det är uppenbart att man vill bygga med högre kvalitet, man vill förtäta med omsorg och skapa fungerande stadsmässighet, man vill bygga med större variation och man vill absolut ha in fler aktörer i bostadsbyggandet som kan förhindra upprepning och likriktning. Man vill gärna dela ut mindre markanvisningar som möjliggör för fler att vara med. Och många kommuner inser att man inte bör fokusera på att krama ut den sista kronan för marken. Hellre då sätta ett fast pris och låta aktörerna tävla med kvalitet. Så gör exempelvis Uppsala där antalet bostadsbyggare ökat från 7 till 24 under det senaste decenniet.

Det här är en tydlig, ny kommunal rörelse som utgår från en yngre politikergeneration som trätt fram i kommunalpolitiken. Den vänder sig bort från det byggande de stora byggbolagens alltmer standardiserade processer ger upphov till och söker sig till ett bostadsbyggande präglat av variation, kvalitet och stadsmässighet.

Så nog kan det sägas att det pågår en dragkamp. Intressant var ordet!

Staffan Carenholm