Det bidde, återigen, en timme

Publicerad: 2015-12-02

Arkitektföretaget är inlåst i timbegreppet. Mycket handlar om timmar: debiterbara och icke debiterbara timmar, fakturerbara och icke fakturerbara timmar, obetalda timmar, interntimmar , budgeterade timmar, faktiskt arbetade timmar, priset på olika slags timmar, timlistor, timfakturering. Även affären går att bryta ner på en timme. Med en femtiolapp över per timme får man ett årsresultat på 6-7 %. Där ligger branschen.

Timmar, timmar, timmar. Vardagen innebär ett ständigt fokus på timmar. Och kanske är det så att fokuseringen på den lilla tidsenheten timme har begränsat synfältet. Man vänjer sig och ser få alternativ. Timmen har blivit norm och regel.

I en process och kedja av händelser som ett byggprojekt innebär finns det inga andra aktörer än arkitekter och jämförbara konsulter som har som affärsmodell att uteslutande ta betalt för nedlagd tid. Alla andra aktörer gör affärer och tar del i den större, gemensamma affären, med utgångspunkt i sitt värdeskapande bidrag till processen.

Arkitekter skapar värde men tar betalt för tid. Det är en gammal sanning och ett lika gammalt problem. Med risk för att verka tjatig tar jag åter denna gamla sanning som utgångspunkt för denna betraktelse.

Branschens affärsmodell är kostnadsorienterad. Utgångspunkten är den egna framställningskostnaden. Oberoende av vilket värde man skapar utgår normalt betalning för den tid man har lagt ned. Det innebär att lönsamhet främst skapas genom att sälja så många debiterbara timmar som möjligt, inte genom en affär som åtminstone i något avseende är relaterad till det värde man skapar för kunden.

Arkitekten lägger, genom sin arbetsinsats, oftast den värdemässiga grundstenen för ett projekt. Ersättning utgår för den tid det tagit att få grundstenen på plats, inte för den värdestegring som grundstenen är garant för.

Själv får jag ofta frågan varför inget händer när nu problemet är så välkänt. Förutom att frågeställarna borde ställa frågan till sig själva finns det två självklara svar.

Det ena är att kunder normalt saknar incitament för att diskutera andra sätt att göra affärer med sina arkitekter. Varför krångla till det när arkitektbranschen själv tillhandahåller en enkel, överskådlig, okomplicerad och transparent affärsmodell, som alla tillämpar och som dessutom pekar ut på vilket sätt priset på arkitektarbete bäst kan pressas? Design by the hour är en öppen invitation till prispress, se bara till den offentliga upphandlingen.

Det andra svaret ligger hos arkitekterna själva. Det är enklast att göra som man alltid har gjort. Varför störa kunder med en diskussion om den ömsesidiga vinsten med ett alternativt affärsupplägg när man får en enkel fråga om vad handläggande arkitekt kostar per timme? Varför ställa motfrågan om vilken tjänst och vilket värde man egentligen är ute efter när man bara är ombedd att lämna ett timpris?

Allt man köper idag, oberoende av om det är varor eller tjänster, kan fås i olika utföranden, med olika tillval och med olika kvalitet. Att de olika alternativ som erbjuds kostar olika accepterar köparna. Det finns inget standardpris. Det är många år sedan Konsum gav upp försöket att standardisera sitt sortiment. Den blåvita tandkrämen Tandkräm och det blåvita tvättmedlet Tvättmedel gick snabbt till historien.

Beställare av arkitekttjänster frågar dock fortfarande efter handläggande arkitekten Handläggande Arkitekt. Och man får svar! Arkitektföretaget är oftast berett att lämna ett standardpris oberoende av den handläggande arkitektens kapacitet, analys- och gestaltningsförmåga, kreativit och problemlösningsförmåga, snabbhet och leveranssäkerhet mm. Detta trots att alla erfarna arkitekter vet att det inte finns något standardvärde på arkitekttjänster. Värdet är alltid subjektivt och ligger i betraktarens/kundens öga.

Kan man göra någonting åt det här? Ja, naturligtvis kan man det. Man måste våga prova olika affärsupplägg, göra regelrätta analyser av affärspotentialen i varje nytt uppdrag, lära sin egen organisation att hantera fasta priser, se värdet i de lösningar man åstadkommer och våga använda detta som utgångspunkt för en affärsmässig diskussion. Man måste låta affären gå hand i hand med åtagandet i uppdraget, man måste styra affären under uppdraget och man måste utvärdera alla uppdrag också affärsmässigt. Man måste låta affären synas i sitt företag och inte dölja den. Tänka, göra, prata om och utvärdera affär. Sträva efter att lite mindre göra som alla andra.

Alla kanske inte vill eller orkar inte med det. Då blir ofta den enkla lösningen att ropa efter högre timpriser. För låga priser är dock inte branschens stora problem, det är i stället alltför lika priser som hindrar en affärsmässig utveckling i branschen. När beställare, en dag, kommer att möta många arkitektföretag som uppvisar större variation och kreativitet i sina affärsupplägg, då kommer också ersättningarna att bli bättre.

Jag får ibland känslan av att de som inte orkar ta tag i sin egen affärsutveckling är de som främst ropar på högre timpriser. Det blir som att ordinera plåster för allehanda sjukdomstillstånd. Kanske en känsla av tillfällig lindring men definitivt ingen bot.

Branschorganisationerna borde inte stämma in i, eller uppmuntra, den här kören. Det är för enkelt. I stället borde man initiera ett allomfattande affärsmässigt utvecklingsarbete som kan lyfta branschen ur den affärsmässiga sankmark där alla i dag står och trampar samma vatten.