Tid och kvalitet

Publicerad: 2013-02-25

Rum tar tid heter Rolf Wohlins numera klassiska essäbok om rummet som geografi, stadsplan, arkitektur och filosofiskt fenomen. Det tar tid och kräver eftertanke att skapa rum och det tar tid att uppleva och förstå rum.

Det är en bok som borde anbefallas som läsning för alla, politiker och byggare, som ständigt ägnar sig att påpeka att det är bråttom att bygga.

Efter ett rundabordssamtal om bostadsbyggande och arkitektur med ett flertal aktörer inom byggsektorn säger bostadsminister Stefan Attefall att ”det är samtidigt viktigt att det som vi vinner i tid inte går förlorat i sämre kvalitet.” Uttalandet handlar förstås om behovet av att bygga bostäder i en allt snabbare takt.

Jag funderar på om jag ska betrakta uttalandet som en floskel eller en from förhoppning. Jag vet inte. Jag vet bara att det känns som ett understatement att säga att ett allt speedigare bostadsbyggande kommer att innebära en kvalitetspress, inte då bara i bostadsbyggandet i sig utan också det stadsbyggande som varje nytt bostadsprojekt idag är en pusselbit i.

Det finns två parallella spår som, om de beträds samtidigt, kan leda fram till en bättre fungerande bostadsmarknad. Den ena vägen handlar om att med hjälp av en rad drastiska ingrepp få den befintliga bostadsmarknaden att fungera bättre. Den vägen är minerad med särintressen och skatteproblematik. Inget parti törs i dag sätta ned foten på den vägen, som sedan länge har klassificerats som en återvändsgränd. Explosionsrisken är för stor om nedärvda regelverk och skatteregler som alla anpassat sig efter skulle ställas under debatt. Alla organiserade särintressen skulle dra ut på härnadståg och svekdebatterna skulle stå som spön i backen. Det är bara att konstatera att i bostadsfrågan är politiken sedan länge inmålad i ett hörn, oförmögen att ta sig ut därifrån. Därför kommer svensk bostadsmarknad att för överblickbar tid fortsätta att fungera dåligt.

Det andra spåret handlar förstås om en ökad nyproduktion. Bostadsbyggandet har dock under de senaste 20 åren inte varit en angelägenhet för staten. Därför kan bostadsministern bara ägna sig åt att uttrycka fromma förhoppningar i sina uttalanden och pressmeddelanden. Därtill kan han tillsätta utredningar med syfte att skapa ett regelverk som gör att det kan gå snabbare att bygga bostäder. Det har i det sammanhanget blivit en sanning att snabbare processer och enhetligare regler kommer att leda till ett både ökat och ”billigare” byggande.

Det är en sanning som på goda grunder kan ifrågasättas. Visst finns det rad hinder som försvårar att bygga bostäder där de mest behövs, inte minst igenom PBL som inte går i takt med behovet att bygga den täta staden.

Ändå tränger sig en annan marknadsekonomisk verklighet på. Oavsett snabbare processer och mer enhetliga regler kommer det inte att byggas om inte investeringarna kan räknas hem. Och ”billigare”, ett genuint missbrukat begrepp i sammanhanget, kommer det inte att bli för bostadskonsumenterna även om något så osannolikt skulle inträffa som minskade produktionskostnader. Enkla marknadsekonomiska realiteter säger att priserna, oavsett regelverkets förändringar, kommer att fortsätta att ligga på en hög nivå när det för lång tid framöver kommer att råda överefterfrågan på bostäder och bostadsmarknaden i övrigt är dysfunktionell.

Om detta pratas det inte i den alltmer bedrägliga bostadsbyggnadsdebatt, som väjer för grundläggande frågor och uppenbara samband.

Och så har vi det där med att rum tar tid. Det tar tid att bygga stad och bostadsbyggande är idag stadsbyggande. Att det måste få ta tid att bygga bostäder är ett politiskt budskap som inte är direkt gångbart. Det är inget väljarna och de bostadsköande vill höra. Därför fortsätter bostadsdebatten på armlängds avstånd från realiteterna.

Det är något lurt med bostadsbyggnadsdebatten.