Gratis lunch?

Publicerad: 2015-06-03

"Det finns inga gratisluncher" brukar det heta. Senast vi hörde det var när Leif Pagrotsky nyligen pläderade för att finansiera kollektivresandet i Stockholm på annat sätt än genom avgifter för biljetter och månadskort. Nu menade inte Pagrotsky att resandet skulle vara gratis utan att kostnaderna för kollektivtrafikresandet skulle tas ut på annat sätt. Förenklingsjournalistiken gjorde genast det hela till en fråga om gratisåkande, varför den politiska majoriteten i Stockholms läns landsting fick dra till med den bekanta klyschan om obefintliga gratisluncher.

Och visst ligger det en betydande sanning i konstaterandet att en vara eller tjänst sällan är gratis.

I arkitektbranschen är många av arkitektföretagens kunder flitiga gratisätare. De bjuds ofta på mycket mer än vad de betalar för. Gratisarbetande i form av borttrollade arbetstimmar, överpresterande och underprissättning är ett lite tråkigt karaktärsdrag som arkitektbranschen håller sig med. Av en rad olika skäl bjuder arkitektföretagen på arbete och kompetens som man inte kan, vill, förmår eller törs ta betalt för.

Köpare av arkitekttjänster vet att man regelmässigt får mer än vad man betalar för. Arkitekten tycker att det är svårt att ta betalt för idéarbete, kan ha svårt att anpassa sin ambition efter uppdragets ekonomiska ramar, tycker att kunden ska få lite mer än han förväntar sig, överpresterar i konkurrenssituationer som parallella uppdrag och underprissätter i konkurrensen om offentliga uppdrag. Det görs helt enkelt en massa arbete som det inte tas betalt för.

Om omfattningen kan man bara gissa. Jag har följt frågan i många år och dristar mig därmed att göra följande räkneexempel.

Vi antar att fem procent av den tid varje arkitekt gör i ett uppdrag aldrig debiteras kunden. Det är en försiktig uppskattning. Tid som förs på kund respektive tid som slutligen kommer att debiteras kund kan variera, men det är realistiskt att tro att åtminstone två på uppdraget nedlagda timmar i veckan aldrig kommer att faktureras kunden.

Med åtminstone 40 hela arbetsveckor per år ger det ett ”gratisarbete” om 80 timmar per år. Varje arkitekt ”gratisarbetar” alltså två hela arbetsveckor per år. Om vi nu vill uppskatta ”gratisarbetet” i reda pengar multiplicerar vi 80 med 5000 personer och 800 kr/timme. Då kan vi värdera ”gratisarbetet” till 320 miljoner kr/år. Skulle den antagna siffran fem procent visa sig vara i underkant pratar vi antagligen om ”gratisarbete” i storleksordningen en halv miljard om året.

Ställt i relation till vinst blir sambandet väldigt tydligt. I arkitektbranschen är omsättningen per medarbetare och år drygt en miljon kr. Vinstnivån ligger på 6-7 %. Åttio timmars ”gratisarbete” gånger 800 kr är alltså en hel årsvinst som ”ges bort”. Nolltolerans mot ”gratisarbete” skulle direkt kunna fördubbla vinstnivån i arkitektbranschen.

Vi kan också räkna ut vad varje arkitekt ”gratisjobbar” för under ett helt yrkesliv. Då multiplicerar vi 80 timmar om året med 40 år och 800 kr/tim och får i runda slängar 2,5 miljoner kr. Det är en ganska bra bjudning.

Jag sätter citationstecken runt ordet ”gratis”, för att ifrågasätta om det verkligen är ”gratis”. För det är ju inte det. Arbetet ska betalas och det är den som bjuder, arkitektföretaget, som tar notan. Och kostnaden består i sämre lönsamhet och en affärsutveckling som har drag av hinderbana.

Det är svårt att vara trovärdig i sin strävan till bättre affärer om man samtidigt gratisarbetar, överpresterar och underprissätter. Om arkitektföretagen på allvar vill ta tag i lönsamhetsfrågorna måste man göra upp med den internkultur som säger att det är nödvändigt och hör till spelets regler att gratisjobba, överprestera och underprissätta.

Kultur kan sägas vara ett destillat av det vi gör och säger. Branschen har själv skapat det kultur som kännetecknas av ”gratisarbete” och det är bara branschens aktörer själva som kan förändra kulturen.

Ytterst handlar det om att inse att man själv har ett ansvar för utformningen av spelets regler.

Trevlig sommar!