Vem behöver en tyst arkitekt?

Publicerad: 2014-01-27

Den 15 januari skrev arkitekten och arkitekturdebattören Ola Andersson en debattartikel i DN om den höga hus-feber som tenderar att drabba många av våra politiker.

Artikeln gör upp med en rad myter, bland annat uppfattningen att bygga mycket högt med automatik leder till stor förtätning. Att mycket höga hus dessutom är kostsamma, både att bygga och bo i, konstateras också. Erfarenheten visar också att de flesta visioner om höga hus slutar med platt fall när det visar sig att visionen inte kan omsättas i en realistisk kalkyl.

Att många planer på mycket höga hus är orealistiska redan när de presenteras av glatt kommunalråd med modell i näven, vet också de flesta arkitekter. Problemet är att nästan ingen säger vad de vet om projektens begränsade möjligheter att bli genomförda. Man håller tyst och skrockar sedan belåtet när projektet åker i papperskorgen.

Att Ola har tagit debatten i denna och många andra frågor är utmärkt. Det är också berömvärt av det skälet att han samtidigt är praktiserande arkitekt. Det finns förvisso en skara debatterande arkitekter som återkommande syns på olika debattsidor, men det är onekligen sällsynt att praktiserande arkitekter öppet väljer att debattera stadsbyggnadsfrågor och vad som idag byggs.

Den praktiker som ändå någon gång sticker ut i debatten brukar få uppskattning, i mejlen och mer i tysthet, från kollegorna. ”Modigt”, ”bra”, ”väl uttryckt” säger då kollegorna som inte vill eller kan framträda med sina uppfattningar.

Att praktiserande arkitekter överlag inte är ett frekvent debatterande släkte har förstås sina förklaringar. Det finns en rädsla att stöta sig med beställare och kommunala makthavare. Man vill inte bli betraktad som ifrågasättande, kritisk eller allmänt motvalls.

Att inte kliva ut i offentligheten är också en gammal tradition. Kristina Grange visade i sin doktorsavhandling Arkitekterna i byggbranschen från 2005 tydligt hur de praktiserande arkitekterna redan på 50- och 60-talen parkerade på åskådarläktaren när debatten om planeringens och byggandets processer blev en angelägenhet enbart för byggherrar och entreprenörer. De arkitekter som tog debatten var de som var oavhängiga eller tillhörde akademin. Så har det fortsatt och de praktiserande arkitekterna har aldrig riktigt lyft från sina åskådarplatser.

Idag, när bostadsmarknad och bostadsbyggandets villkor diskuteras flitigare än på många decennier är saknaden stor efter de praktiserande arkitekternas röst. Få träder fram och debatterar stadsutveckling och vad som präglar processerna i merparten av det svenska bostadsbyggandet.

Professionens röst, både enskilda arkitekters och organisationens röster, är viktiga. Det finns ett professionellt ansvar att svara upp mot. Det som är, eller risker att bli, stadsbyggnadsmässiga tillkortakommanden, det som är ett bostadsbyggande i allt mer ensartade former måste diskuteras och ifrågasättas inte bara av våra mest frekventa proffstyckare utan också av de många kompetenta och erfarna arkitekter som vet vad stadsbyggnadsmässig kvalitet är och vad som karakteriserar den goda bostaden. Det finns utrymme såväl för de väl underbyggda förslagen som för kritik. Den professionella rösten behöver både vara positivt förslagsställande och kritiskt ifrågasättande.

Nu ser vi ute i kommunerna en yngre politikergeneration som är besjälade av att utveckla sina kommuner med ett stadsbyggnadsmässigt helhetsperspektiv och som vill se ett kvalitativt bostadsbyggande som ger sitt bidrag till det sammanhang man eftersträvar. Man vill se alternativ, man ropar efter nytänkande, mångfald och variation.

Här har arkitekterna en intresserad och engagerad partner för en konstruktiv framtidsdialog, dessutom med inflytande och på stark frammarsch. Ta chansen, kom med initiativ och alternativ! Kliv ut i debatten. Ni kommer att bli lyssnade på. Många behöver en arkitekt med åsikter, men ingen behöver en tyst arkitekt.