Stockholm, quo vadis?

Publicerad: 2016-03-29

Min senaste krönika handlade om Apples planerade bygge av en flaggskeppsbutik i Kungsträdgården. Det var i sig en häpnadsväckande nyhet, som färdigpaketerad och uppenbart färdigförankrad dök upp ur intet.

Den fortsatta utvecklingen har inte varit mindre sensationell, snarare tvärtom. Den 29 februari fick stadsbyggnadskontoret in en ansökan från Apple om ändring av stadsplanen och redan nästa dag, den 1 mars, hade stadsbyggnadskontoret ett nio sidor långt och positivt yttrande klart (SvD 15 mars, Elisabet Andersson).

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att Apple redan gjort upp med några av Stockholms stads toppolitiker och att ett positivt tjänstemannayttrande därför kommenderades fram. Har det någonsin gått så fort tidigare? Bostadsbyggandet har långa planeringsprocesser, men när en elektronikjätte vill bygga i Kungsträdgården tycks det gå över en natt.

Kungsträdgården har haft en skiftande historia under århundradena, alltifrån en muromgärdad kunglig barockpark dit allmänheten inte hade tillträde, till en grusad exercisplats, till en plats för almstrider och till dagens park där ett tydligt helhetsgrepp saknas, men är hjärtligt efterlängtat.

Det är just detta som är problemet. Kungsträdgården har väntat länge på att stadens politiker skulle visa intresse för den. När staden inte kunnat göra klart vilken utveckling man önskar för Kungsträdgården tar istället en annan intressent taktpinnen och föreslår ett projekt som låser förutsättningarna för en utveckling av hela parken.

Apples intåg på scenen skapar inte nya möjligheter, det låser dörren. Några toppolitiker i Stockholm må vara smickrade över Apples intresse, men vad de nu är i färd med att göra är att de permanentar kommersialiseringen av ett av Stockholmarnas viktigaste vardagsrum, inte bara nu utan för generationer.

Nu är ärendet bordlagt i stadbyggnadsnämnden, men faktum kvarstår att en etablering i Kungsträdgården redan är ett löfte till Apple. Projektet må undergå förändringar i den fortsatta processen och det är en ringa tröst att Apple inte ska få rikta en storbildsskärm ut mot Kungsträdgården, men den grundläggande frågan om Apple ens borde få finnas i Kungsträdgården verkar inte finnas på dagordningen.

Det finns mycket att reflektera över i den här frågan: var initiativrätten i stadsbyggandet ska ligga och vilken stadsutveckling vi får om gränser mellan publikt och privat suddas ut. Vem äger dagordningen, vem har befogenheterna, vem tar ansvar?

Många borde fundera över dessa frågor, inte minst arkitektprofessionen själv och dess sammanslutning, Sveriges Arkitekter. Där finns ett ansvar för att också, när det behövs, stå för en kritisk och ifrågasättande röst. Det är gott och väl att omhulda arkitekturpolicies och program för gestaltad livsmiljö, men tar ansvaret slut där? När det blir skarpt läge och programmens vackra ord inte korresponderar med den krassa verkligheten behövs också den kritiska rösten, också den ett professionellt ansvar.

Det som särskilt utmärker en profession är självständigheten i yrkesutövningen. Av detta följer en frihet, men också ett ansvar, för att göra professionella ställningstaganden och bedömningar oberoende av annan makt eller andra intressen.