Utestängning och inlåsning

Publierad: 2015-04-15

Svensk bostadsmarknad har gått i baklås. Det är något det numera råder stor enighet om. Bostadsmarknaden fungerar inte. Fler har allt större svårigheter att skaffa sig en bostad. Unga vuxna får bo kvar hemma eller bo i andra eller tredje hand några månader i taget. Flyttkedjor är mest en teoribildning, inget vi upplever i verkligheten. Det sker en polarisering där de som står utanför, står alltmer utanför och de som sitter fast, sitter alltmer fast.

Bostadsbristen tilltar, trångboddheten likaså. Antalet resurssvaga hushåll på bostadsmarknaden ökar. Det finns ett antal uppenbara systemfel på bostadsmarknaden som ger en del förklaringar till den utveckling vi nu ser. Samtidigt är det nödvändigt att ha ett bredare perspektiv för att rätt förstå problemen på bostadsmarknaden. Det är ett perspektiv som inkluderar utvecklingen på arbetsmarknaden med allt färre instegsjobb, urbaniseringstakten, migrationsproblematiken och en rad andra demografiska förändringar.

Bristen på bostäder är förstås först och främst ett direkt problem för många människor, men det är också ett tecken på att politiken inte är i takt med grundläggande förändringar av samhället. Det som borde diskuteras, behovet av en socialt hållbar bostadspolitik, berörs knappast. Debatten går inte på djupet, utan rör sig på ytan - hur mycket kan vi bygga, hur snabbt? Det har blivit en sifferdebatt, inte en diskussion om hur vi åstadkommer en socialt hållbar långsiktig bostadspolitik. Den debatten måste vi få till och i den debatten måste arkitekterna delta.

I förorten tvingas flera nyanlända familjer tränga ihop sig i samma lägenhet. Nio i en tvåa, tolv i en trea. Migrationsverket akutupphandlar asylboenden på campingplatser och i fastigheter som borde vara utdömda. Man har övervägt tält och oljeplattformar (!). Bostadsministern gör desperata utspel och föreslår omfattande byggande av tillfälliga bostadsmoduler. Byggbranschen svarar med att konstatera att den korta avskrivningstid som gäller för sådana bostäder gör att den faktiska boendekostnaden blir i klass med kostnaden för boende i Turning Torso. Återvändsgränd!

Nya prognoser visar hur desperat situationen är på bostadsmarknaden. Boverkets nya prognos talar om ett behov av 558 000 nya bostäder fram till 2025. Tre av fyra bostäder behöver byggas i de tre storstadsområdena. Störst är behovet de närmaste åren och den kommande femårsperioden behöver det byggas i genomsnitt 71 000 bostäder per år. Idag bygger vi som mest 40 000. Det innebär att det redan stora underskottet av bostäder kommer att öka med ytterliga 150 000 den kommande femårsperioden. Alltfler kommer allt längre från bostadsmarknaden.

Kommande fem år uppskattar Boverket behovet av nya bostäder till 426 000. Det är 175 000 fler än regeringens mål på 250 000, en siffra som få tror är realistisk att uppnå.

Nu föreslås subventioner för att få igång byggandet av små hyresrätter. Det är sannolikt en oundviklig åtgärd, trots att vi vet att subventioner av detta slag mest gynnar byggbolagen. Samtidigt breder SABO:s kombohus ut sig allt mer, ett billigare men också torftigare bostadsbyggande.

Det prekära läget på bostadsmarknaden pressar politikerna. Vi kommer därför med all sannolikhet att få se fler utspel som ska förmedla en bild av dådkraft, men mest är icke-koordinerade åtgärder som inte på något som helst sätt bidrar till en lösning av de fundamentala problemen på bostadsmarknaden.

Politiken pratar helst nybyggnation som om det vore möjligt att bygga bort bostadsbristen och därmed alla de avarter och all den spekulation som frodas på bostadsmarknaden. Vi vet att det inte går. Låt oss erkänna det och i stället koncentrera diskussionen till att gälla den bostadsmarknad vi redan har och den bostadsmarknad som samhällsförändringarna kräver.

Vi har 4 500 000 bostäder i Sverige. I allra bästa fall bygger vi årligen knappt en procent av beståndet. Hur den marknad fungerar där 99 procent av våra bostäder finns diskuteras inte av våra rikspolitiker, åtminstone inte öppet. Det verkar vara för svårt, för stort, för komplicerat, för riskfyllt. En tredje pappamånad eller krogmomsen storlek är mer gripbara frågor. Inte oväsentligheter förstås, men i perspektiv av bostadsmarknadens haveri, så är det, ursäkta uttrycket, petitesser.

Rikspolitiken ger ett lamslaget intryck. Man har skapat villkor för att hyra eller äga sin bostad som det är nästintill politiskt självmord att försöka förändra. För att åstadkomma en fungerande bostadsmarknad måste man ge sig på de regler som antingen stänger ute eller låser inne. Då går det inte att peta i något här och något där. Enstaka regeljusteringar äventyrar väljarstöd och risk för att drabbas av de välorganiserade särintressenas eviga förbannelser. Det behövs totalgrepp. För det verkar det dock inte finnas politiska förutsättningar, om man med det menar både insikt, förmåga och mod.

Därför kommer inte mycket att hända. Bostadsmarknaden kommer nog tyvärr även under kommande decennier fortsätta att vara ohotad etta när det gäller politiska tillkortakommanden.

Inlåsningseffekt är ett begrepp som ofta används för att beskriva villaägares närmast totala avsaknad av ekonomiska incitament för att, när man blir äldre, byta till ett mer ändamålsenligt boende. Frågan är om inte begreppet inlåsningseffekt istället borde reserveras för den rikspolitik som är fången i sin oförmåga att koppla helhetsgrepp på den svenska bostadsmarknaden. Inlåsning kan ju vara både fysisk och mental.