Carenholm

Efterlyses: Samhällsbyggnadsvision

Publicerad: 2012-04-20
Krönikan är även publicerad i Byggindustrin.

Under en resa i Indien läser jag i The Hindu att en ny FN-rapport gör bedömningen att en halv miljard (497 miljoner) indier kommer att flytta in till städerna mellan 2010 och 2050. Motsvarande siffra för Kina anges till 341 miljoner människor.

Delhi kommer enligt prognosen att få 33 miljoner invånare och Mumbai 27 miljoner. Efter att på plats ha sett stadslivet i några större indiska städer funderar man på hur man ska klara att hantera en urbaniseringstakt högre än den som under de senaste 40 åren medfört det tillstånd megastäderna redan befinner sig i.

Hemma igen läser jag att ny statistik från Eurostat visar att Sverige nu urbaniseras snabbast i Europa. Stockholm och Malmö tillhör Europas snabbast växande regioner. Stockholmsregionen växer med mellan 35-40 000 människor per år. Tror vi på jämn och hög inflyttningstakt och befolkningstillväxt innebär det, under den 40-årsperiod som FN-rapporten mäter, att Stockholmsregionen växer med ca 1,5 miljoner människor till 2050. Dagens 2,0 miljoner blir 3,5 miljoner.

Nu vet vi inte om det blir så, men inget talar för motsatsen. Vi får ha i minnet att inflyttning och ökningstakt varit betydligt högre de senaste åren än vad som prognostiserats. Lite oväntat för Stockholmspolitikerna har den käcka parollen The capital of Scandinavia blivit en realitet. Det som började som en lite retfull lek med de övriga nordiska huvudstäderna, främst Köpenhamn, har människor och företag tagit på allvar och etablerar sig i Stockholm. Valet av den käcka devisen var kanske ändå lyckosamt. Att framhärda med att kalla Stockholm för Nordens Venedig framstår som mindre förnuftigt, med tanke på att förebilden numera ligger under vatten halva året.

Yrvakna över Stockholmregionens faktiska attraktivitet har politikerna vare sig bostäder eller vettiga kommunikationer att erbjuda. Stockholms tunnelbana har inte byggts ut sedan 70-talet, trafikinfarkten blir allt värre och bostadsbristen ökar år för år.

När Sverige nu ritas om ställs samhällsbyggandet inför utmaningar av mycket stora dimensioner. Bostadsbyggandet måste definieras och hanteras som en övergripande samhällsbyggnadsuppgift. Avgörande infrastruktursatsningar måste lösas genom långsiktiga och sammanhållna lösningar där både stat, kommuner och marknad tar sitt ansvar. Kommun- och regiongränser får inte utgöra hinder. Egenintresse måste underordnas ett större samhällsintresse. På alla nivåer, inom det offentliga och inom marknaden, måste insikten öka om att mer kvalificerad, integrerad, övergripande och långsiktig planering är en nödvändighet.

Kort uttryckt: Sverige behöver en större samhällsbyggnadsvision som pekar ut färdriktningen för hur landet ska byggas de kommande 40 åren. Det är ett ansvar som regering och riksdag inte kan undandra sig. Att åstadkomma fungerande infrastruktur förutsätter att alla samhällsnivåer samverkar och att det offentliga och det privata möts. Tillväxtregionernas kommuner klarar inte själva bostadsförsörjningen, marknaden bygger bara vad som möter lönsamhetsmålen och regeringen ser inte bostadsbyggandet i ett samhällsbyggnads- eller stadsbyggnadsperspektiv utan har reducerat det hela till en avgränsad produktionsfråga. Synfältet kunde inte vara mindre. Politik- och visionslösheten är frapperande.

På regeringskansliets agenda finns inte begreppet samhällsbyggande. Inte heller återfinns begreppet bostadspolitik i regeringskansliets uppslagsbok och den trevlige och sympatiska Stefan Attefall står därmed tomhänt när han inte har regeringens stöd för att utveckla något som skulle kunna ses som ett samhälleligt ansvarstagande för bostadsfrågorna. Övertron på marknadens ansvarstagande är naiv. De stora bostadsbyggarna driver på hårt för att minska detaljreglering, korta planeringstider och reducera olikheter i kravställande i bostadsbyggandet. Ingen insiktsfull person kan tro att man driver detta för att kunna öka sina volymer. Man gör det endast för att kunna applicera sina alltmer standardiserade, utslätade och enformiga bostadslösningar i alla situationer, överallt och när som helst

I sina två inledande ledare i Byggindustrins nya tabloidformat (utmärkt) efterlyser chefredaktören Staffan Åkerlund ett nytt miljonprogram. Begreppet miljonprogram är inte så lätt att hantera och Staffan menar knappast heller att det ska satsas storskaligt i ett upprepande av gamla misstag. Snarare handlar det om att få politiken att träda fram och visa ansvarstagande för en nationell samhällsbyggnadspolitik som vi idag saknar. Nu när Sverige kantrar har vi i regeringskansliet ett glesbygdsdepartement men ingen angöringspunkt för stadsbyggandets utmaningar. I riksdagen härskar landsbygden med bristande förståelse storstadsproblematiken och emellanåt en uppenbar storstadsanimostitet. I det perspektivet ses urbaniseringen främst som ett avfolkningsproblem. Det är det naturligtvis också, men man måste intressera sig för bägge sidor av saken.

Miljonprogram kan vi inte och ska vi inte skapa idag. Däremot behöver vi en samhällsbyggnadsvision. Om jag vore politiker skulle jag förbereda mig på att detta blir en fråga i valet 2014.

Staffan Carenholm