Stadsarkitektens återkomst

Publicerad: 2016-05-02

Gävle annonserar efter en ny stadsarkitekt. Inget märkvärdigt med det kan tyckas, men nu råkar det förhålla sig så att Gävle har varit utan stadsarkitekt i 17 år. Det är ett ganska svårslaget rekord. Dessutom är det en tankeställare om man betänker att Gävle numera har nästan 100 000 invånare och alltså är en med svenska mått mätt tämligen stor stad.

Då, 1999, röstades stadsarkitekten bort med knapp marginal i byggnads- och miljönämnden. Den dåvarande socialdemokratiska majoriteten tyckte att det räckte med att det fanns annan arkitektkompetens inom förvaltningen. Någon stadsarkitekt ansåg man sig inte behöva och drog in befattningen. Dåvarande stadsarkitekten Gunnar Lidfeldt fick se sig ersatt av en administratör.

För ArkitektFörbundets räkning förhandlade jag 1999 om stadsarkitekttjänsten och krävde att den skulle behållas. Det lyckades nu inte, politikerna hade bestämt sig. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag inte skulle gå i pension innan Gävles stadsarkitekt kom åter. Inte heller den föresatsen lyckades. Tolv år senare gick jag i pension och Gävle hade ännu inte fått tillbaka sin stadsarkitekt. Nu däremot kommer hen tillbaka och jag kan skriva den här krönikan.

När stadsarkitekten försvann för 17 år sedan väckte det stor uppmärksamhet. Politikerna hade nog väntat sig att det skulle knorras på kultursidorna, vilket man säkert kunde stå ut med. Det man dock inte hade räknat med var den folkliga opinionen. Det skrevs och det protesterades, från kultureliten, men i allra högsta grad också från folk i allmänhet.

Vem ska nu värna stadens långsiktiga intressen? Vem ska ta ansvar för att stadens nya lager byggs med respekt för tidigare lager? Vem ska stå emot kortsiktiga intressen och ogenomtänkt exploatering? Vem ska stå upp för den goda stadsutveckling vi vill ha? Det var frågor som kom från de vanliga kommuninnevånarna. Varumärket stadsarkitekt visade sig vara förankrat i breda lager.

Proteststormen tog politikerna på sängen med resultat att man än mer nitiskt framhärdade i sin uppfattning att Gävle inte behövde en stadsarkitekt. Det var inte tal om reflektion eller omprövning. Beslutet blev en maktdemonstration

Det tog Gävle 17 år att tänka om. Nu annonserar man över ett helt uppslag i Arkitekten efter sin nya stadsarkitekt. Nu vill man ta gestaltningsfrågorna till en högre nivå genom beslutet att anställa en stadsarkitekt. Arbetsuppgifterna sägs vara strategiska, proaktiva och operativa med fokus på gestaltning av bebyggelsen. En viktig uppgift ska bli att överbrygga tidiga gestaltningstankar i planskedet in i bygglovsskedet för att säkerställa att tidiga ambitioner blir väl genomförda.

Det låter utmärkt, inte minst mot bakgrund av att många kommuner har problem med att slå vakt om kvalitetsfrågorna under processen fram till bygglov. Det är inte ovanligt att den som fått en markanvisning ägnar sig åt att skala bort utlovad kvalitet så att projektet när det är dags för bygglov halkat flera steg utför kvalitetstrappan.

Stadsarkitekten ska dock inte ha någon chefsroll utan fungera som specialist inom byggnadsgestaltning. Det är en utveckling vi i dag ser i flera kommuner. Det kan gå åt två håll, stadsarkitekten kan bli en lots i stadsbyggnadsprocessen, men likaväl bli en person som får tycka men inte ha reell makt. Stadsarkitekttjänsten i Stockholm är ett exempel på det senare. Stockholms stadsarkitekt har ett kringskuret mandat och makten ligger på annat håll, inte minst hos exploateringskontoret.

Man får hoppas att stadsarkitekten i Gävle inte blir en ”lame duck” utan en person som kan bära tidigare stadsbyggnadstraditioner vidare. Det tog visserligen 17 år att få stadsarkitekten åter, men det är, om man höjer blicken, bara en blinkning i ett stadsbyggande som aldrig har något slut. Så, grattis Gävle.